Svenska kulturskatter

Stockholm, augusti 1969

Karl-Johan hade lämnat tillbaka hyrbilen, äntligen var det dags att ta helg för den här lördagen. Efter två veckor ute skulle han arbeta från kontoret kommande måndag till onsdag. Säljyrket var intensivt, men ack så trivsamt. Trots sin ringa erfarenhet hade Karl-Johan fallenhet för att skapa affärer, och för första gången i sitt liv började han tjäna lite pengar. Men den största belöningen var Britt-Marie, som till en början varit en älskarinna vilket hörde en resande säljare till. Innan sommaren hade det utvecklats till något mer, Karl-Johan hade inte tagit ut någon semester, då jobbet krävde hans engagemang vilket var förklaringen för Ingrid, fast den riktiga anledningen var att Britt-Marie kunde ta in på hotell i städerna där Karl-Johan råkade vara ute i kundmöten. Ingrid, en relation som var död, rosen i äktenskapet hade vissnat sen länge. Hon gick där hemma ensam, arbetade lite grann på ett ålderdomshem, och spenderade dagarna mest med att läsa. Det var verkligen dags för Karl-Johan att få slut på eländet, begära skilsmässa och gifta om sig med Britt-Marie. Men det fanns en hake.

Solen lyste vackert upp över Stockholm med nästan lite rött ljus, den ultravioletta strålningen var inte sådär irriterande som den kunde vara i juli, men det var ändå varmt. Den solbrända försäljaren som gick längs med Valhallavägen kände för att ta en promenad hem till Åsögatan på Söder, och kanske stanna till för en öl eller två i Gamla stan. Det skulle behövas innan mötet med Ingrid. Karl-Johan började svettas, och tog av sig kavajen, de som såg honom skymtade en man i randig skjorta, ljusa chinos och lågskor. I handen bar han en väska där slipsen och ett ombyte var nedstoppat, en större resväska hade han lämnat på kontoren för att låta byråsekreteraren ta hand om tvätten. Det nya livet gav Karl-Johan en känsla av frihet som han aldrig trodde sig få uppleva vid alla gamla ströjobb, nu var han på gång. Bara Ingrid skulle försvinna. Det var svårt att säga hur, framförallt i det skick hon befann sig i. Tystlåten, sorgsen, ensam, till följden av att leva med en man som inte förtjänade någon som Ingrid. Men det gick inte att hjälpa.

Det var fruktansvärt varmt med två öl i kroppen, nästan så man behövde knäppa upp skjortan vilket inte kom på fråga, tänkte Karl- Johan när han gick uppför Götgatan. Tröttheten var slående, vilket ofta var fallet efter en längre affärsresa, men åtminstone hade ångesten dämpats något. Att förklara för Ingrid en lördag att han tänkte bryta upp var inte det optimala, fast det var tvunget att göras. Nu eller aldrig, ju längre man väntade, ju värre blev det.

Karl-Johan stannade till utanför porten, och såg upp mot fönstret på den tredje våningen, där familjen suttit och ätit tillsammans i över 10 år. Han kom inte ihåg när de flyttade in, kanske 1956 eller 1957, Gunilla var liten, de var fattiga men lyckliga, och extra glad var Karl-Johan som då övertalat Ingrid att bo kvar i stan. Nu ville han inget hellre än att skicka hem henne till byn. Med ett tungt andetag låste Karl-Johan upp portdörren.

Han gick sakta uppför trapporna, och drog in lukten av trapphus. Det kändes som en evighet, innan han samlade mod någon minut utanför dörren. Karl-Johan öppnade med hjärtat började bultandes betydligt snabbare än vanligt.

-Hallå? ropade han.

Inget svar. Lägenheten var lika välstädad som vanligt, badrumsdörren till vänster och sovrumsdörren rakt fram var stängda. Karl-Johan ställde väskan på hallgolvet, och klev in med skorna på. Vardagsrumsdörren stod på glänt, han ville öppna men passade på att gå in i köket. Det såg ordnat ut. Ingrid kanske hade gått ut efter sina städrutiner. Ordningen och tystnaden gav en känsla av tomhet, nästan så Karl-Johan upplevde en känsla av obehag.

Dörren till vardagsrummet blev som en port med lås av pansar, sakta gick han fram och öppnade försiktigt från kökshållet. Just därför såg Karl-Johan bara den ena väggen när han öppnade, innan det gick att se möblerna kändes lukten av sprit lika bekant som ett hak på Folkungagatan. I soffan satt Ingrid i grön klänning, utan att reagera. Karl-Johan svalde av stress, och försökte att inte se på sin fru. Hon vände sig sakta mot honom, ögonen visade tecken på berusning.

-Så det passar att komma nu? Välkommen hem.

Pulsen gick från att bulta hårt i hjärtat till att ta över Karl-Johans huvud.

-T-tack, så mycket, fick han ur sig lika nervöst som i en rättegång.

Ingrid sträckte sig mot romflaskan och fyllde glaset till hälften, resterande del fyllde hon med groggvirke. Det kändes som en evighet. Karl-Johan var som förstenad och väntade på att Ingrid skulle ta kommandot.

-Jag vet, jag vet, Karl-Johan. Och jag har hela tiden vetat att du inte tänkt berätta något själv.

Hon tog en stor svep ur glaset.

-Ingrid… Det här blev så fel, jag är hemskt ledsen, jag önsk

-JAHA! Blev det så fel? Jadu, det finns mycket man kan säga om dig Karl-Johan, men att det blev fel. Tillåt mig skratta. Ja det känns åtminstone inte rätt.

Den otrogne bara stod där, och skulle lägga korten på bordet.

-Ingrid, jag vet inte vad jag ska säga.

-Passande för en karl som arbetar som försäljare. Du behöver inte säga mer, mitt hjärta är redan krossat. Och jag antar att ni kommer gifta er. Men säg mig, bara en sak, vad har den där sekreteraren som jag inte har?

Karl-Johan visste inte vad han skulle svara.

-Var en man för fan, du har redan erkänt, det minsta jag kan begära efter 19 års äktenskap är en förklaring.

Ingrid drack upp sitt glas, och började fylla på mer. Hela tiden stod Karl-Johan tyst.

-Patetiska människa, säg något. Har jag inte alltid varit lojal mot dig? Jag vet att hon är yngre, något vi inte kan komma ifrån, men vad mer? Jag känner dig, och vet att du inte skulle spräcka ett äktenskap bara för lite gubbsjuka.

Tiden hade blivit vakuum, Karl-Johan kände varken hunger eller mättnad, glädje eller sorg, rus eller illamående, han bara fanns där.

-Om… Om det finns något jag kan säga… Så, så är jag rädd att jag sårar dig ytterligare.

Glaset stod på bordet, men bara ett par sekunder, innan Ingrid drog bort det i en hast med armen. Det flög rakt genom rummet och ett kras hördes. Hon reste sig upp.

-KARL-JOHAN! Nu svarar du mig! Du är skyldig mig det här!

Hon började gå mot honom, sin staty till make, som hon gav en hård lavett. Karl-Johan flämtade och hans ögon vaknade till liv, blicken gick från frånvarande till stridslysten.

-Jag ska berätta! Och du får lugna ner dig! Vad har hon som inte du har? Jo, Britt-Marie vill göra något. Hon vill ha roligt, hon är trevlig, hon bjuder på sig själv. Dessutom klär hon sig, hon sminkar sig vackert, och uppskattar livet. Hon sitter inte bara instängd i lägenheten som en gammal råtta. Det är vad hon har som inte du har Ingrid, hade du bara visat lite uppskattning och glädje i vårt döda äktenskap hade det kanske inte blivit såhär.

Ingrid sjönk ihop, och försökte dölja gråten utan att lyckas. Sen sträckte hon på sig.

-MEN JAG! MEN JAG DÅ! JAG FINNS JU HÄR! DU HADE KUNNAT PRATAT MED MIG KARL-JOHAN! VAD FAN SKA VI GÖRA NU!

-SKRIK, SKRIK DÅ, SKRIK STACKARS INGRID! JÄVLA STACKARE! INTE FAN VET JAG, ÅK HEM TILL BYN MED DIG!