Synonymer - En prequel om Conny (Känsliga läsare varnas)
Någonstans i Bergslagen, slutet av mars 1964
Molnen låg som ett grått täcke över himlen. Ute i den illa skötta trädgården hade Conny huggit ved i över två timmar. Trots den lilla späda 12-åriga kroppen med smala maskar till armar klöv han veden med kraft som en vuxen karl. I natt hade han blivit påsatt av sin fulla farsa längre än vanligt. Därefter hade Conny blivit utsläpad från det omoderna torpet till den ännu omodernare boden, det var kallt som fan, och det långa håret hade frusit fast i väggen efter några timmars sömn. Såhär var det hemma, Conny hade lärt sig stänga av sig själv och gå in i ett blått ljus när det hände, eller så gav han igen på den tjuvhuggna skogen. Nu svettades han i den trasiga skjortan och de avklippta byxorna, barfota, med fotsulor svarta som en zigenarunges, och ansiktet var blåslaget som en tvättbjörn. Han klöv itu veden som om de vore pumpor. En dag, om inte alltför lång tid, skulle det bli tid för hämnd, farsans skalle skulle gå i två delar när Conny gick lös med yxan. Morsan med för den delen, som var släkt på två håll. Hon var nämligen farsans kusin. De sa att hon inte kunde får barn, men hon fick ett. En jävla olycka.
Hon gick ut och ropade in sin son, klockan var nog tolv, hade familjen levt i civilisationen hade kyrkklockor hörts. Men djupt i vildmarken där de enda invånarna utöver djuren var alkade gruvarbetare som bodde i eftersatta soldattorp utan moderniteter som vatten och elektricitet hördes ingenting, det var nästan som en egen värld i världen. Conny var aningen frusen, men det kändes inte, ilskan gjorde sitt. Han såg mot sin mor och greppade yxan hårdare. “Jag ska bara lägga in yxan”. Morsan nickade och stängde dörren om sig. Conny undrade vad fan det var på gång nu, de brukade ju inte äta på dagarna, men farsan skulle väl få utlopp för sitt maktbegär igen. Bara att lyda.
Vid det gamla bordet satt farsan med en fet, gammal, ful och ovårdad arbetskamrat, eller före detta, farsan hade fått foten när han inte dykt upp på en vecka. De långhåriga, skitiga och skäggiga männen skrockade när de drack hembränt ihop. “Nämen se där, är det inte min son. Conny, kom igen, tio synonymer till förstöra”. Det var alltså en sån dag igen. “Förgöra. Ruinera. Bombardera. Annullera. Upphäva. Osynliggöra. Destruera. Demolera”. Han stannade upp, och blundade hårt, tankarna gick som blixtar. “Ja, och mer? Jag bad om tio synonymer, inte åtta”. Conny kunde känna pulsen i sin tinning och såg mot det blåa igen. “Oskadliggöra, och, och… döda”. Farsan log, och såg mot sin före detta arbetskamrat. De började skrocka, nästan så de satte i halsen, därefter höjdes glasen och farsan utbringade en skål. “Vet du Orvar, vet du. Min grabb, han, han är ett geni. En sån som man bara läser om. Han kan, han kan, varenda ord i ordlistan. En annan fick ju aldrig gå i skolan. Du skulle se hans betyg, bäst i skolan. I början trodde jag han var homofil, men adjunkten talar bara gott om honom. En dag ska han till något bättre liv än det här, kanske bli direktör, eller statsminister”. Arbetskollegan nickade, men brydde sig inte mer. Farsan tog en klunk av livets synd. “Såja, iväg med dig pojkjävel, det finns mer ved att hugga”. Conny vände sig om och gick ut genom dörren. “Döda, döda, döda” ekade det genom skallen. De skulle få se. Fan, han ville ju bara komma till en annan familj. På en gård, i stan, var som helst. Bort från det här, och bli något, inte bli som farsan. Efter skolan tänkte han rymma. Inte berätta, bara försvinna.
Till slut fanns det inget mer att klyva, farsan och morsan låg och sov, det började regna, och till och med åska. Såg man noga mot himlen gick det se en och annan blixt. Conny gick till ladan och la sig på den så kallade träsängen, mer likt en dåligt snickrad bänk, och läste Biggles i Sargassohavet som han lånat i skolbiblioteket. Snart hade han läst allt, och skolfröken hade ordnat med en katalog över böcker från biblioteket i stan. Att drömma sig bort i äventyr var så långt bort som Conny kom från gården, men imorgon, då jävlar. Till och med hungern som brukade infinna sig vid fyratiden var som bortglömd. Regnet smattrade mot taket, det regnade in lite, men Conny låtsades att det var en kulspruta från ett engelskt stridsflygplan som knackade på. Han ville bli flygare, eller åtminstone författare.
Morsan ropade ett par timmar senare från torpet, det var mat. På söndagarna lyxade familjen till det med lite stekt fläsk, annars åt de mest potatis. Medlen räckte helt enkelt inte till när föräldrarna inte arbetade, och de enda intäkterna var från när Conny hjälpte grannarna, som mestadels bestod av natura. Han gick in mot huset för ett mål mat, det kändes nästan lite lyxigt. Imorgon skulle det dessutom vara skolmat, som gick att bli mätt på. Farsan satt halvsovande vid bordet, på hans tallrik låg bara en potatis, trots att det fanns fläsk för alla. Morsan hade stekt potatisen i samma panna, och öste på till Conny, han älskade verkligen doften av mat. Hon räckte över tallriken, och började därefter ta till sig själv. Conny hoppades på en lugn kväll, och att farsan skulle vara för trött för att tvinga av honom byxorna. Hans så kallade far satt fortfarande och sov, när han vaknade till liv muttrade han att han inte var hungrig, grabben kunde få potatisen, så gick han några meter till änden av torpet, och la sig på sängen med kläderna på. Mor och son åt i lugn och ro, hon frågade vad de hade för sig i skolan och om boken var bra. Mörkret tilltog, och efter en smaklig måltid var det dags att gå till sängs, via trädgården i ösregnet och blixtarna. Ute i boden tänkte Conny att han kanske kunde låta farsan vara ändå, han var ju snäll nu. Istället för att tänka på honom tände Conny ett ljus för att läsa klart Biggles. Men tröttheten tog snabbt över efter en dags slit och ett rejält mål mat, han somnade utan att släcka.
Drömmen visade vapen som avlossades, fienden sköt mot Biggles, som fått slut på ammunition och bara försökte flyga bort därifrån. Genom att vända planet 90 grader och flyga i cirklar, varvat med loopar, hade Biggles kommit undan. Men kampen var inte över förrän fienden vad förintad. Conny vaknade av det häftiga regnet, fan, håret hade frusit fast igen. Det var kallt i boden, väggarna och golvet var täckt av frost. Han drog bort huvudet utan att skrika, men såg att en del hår fastnat. I torpet eldade de med ved, det kunde vara kallt men aldrig såhär, hur mycket kläder man än tog på sig frös man. Conny såg mot yxan som hängt på väggen och tänkte på allt slit han lagt ner. Vad skulle Biggles ha gjort? Fienden skulle förintas, och det första som förintades var kylan, som ersattes av adrenalin. Conny klev upp, och tog ner yxan. “Nu jävlar” tänkte han, och hejdade sig från att springa mot torpet, utan gick sakta som en bödel. Blöt som fan, lerig under fötterna, med avslitet hår, skitig hela han, hade lille Conny bestämt sig. Det var inte han som skulle bort, det var farsan. Gången kändes en evighet, fast det bara var 30 meter mellan byggnaderna. Sakta öppnade han dörren, med yxan i den högra handen. En lättnad inföll sig, morsan sov på kökssoffan, farsan i sängen. Conny behövde inte ens se dit, utan hörde det häftiga snarkandet. Ljudlöst smög han fram, för att se äcklet en sista gång. Han greppade yxan i båda händerna och gjorde sig redo för halshuggningen. Hjärtat dunkade snabbt som en häst, Conny höll fortfarande yxan klockan tolv. Alldeles för löst för att skada svingade han sakta så bladet var bara centimeter från farsans hals. “CONNY! VAD GÖR DU!” ropade morsan från kökssoffan, farsan vaknade och verkade inte förstå vad som hände. “CONNY, LÄGG NER DEN DÄR!” hörde han bakifrån. Farsan flög upp som en raket från sängen, rakt på Conny, som föll till marken, yxan landade bredvid hans fötter. “UNGJÄVEL! JÄVLA UNGE! VÅGADE DU INTE VA! VAFAN HADE DU TÄNKT”! Farsan greppade yxan. “NU SKA JAG VISA, NU SKA JAG VISA, WAAAAAH”! skrek farsan som högg mot sin liggande son. Det lät som när man styckade kött, och Conny skulle aldrig glömma blicken när yxbladet satt fast i hans mors högra skuldra, hon hade kommit som en mänsklig sköld i sista sekund.