Svenska kulturskatter

Göteborg, maj 1961

 

Fjärde dagen på fyllan, varav de två senaste på arbetet, med hot om att få sparken. Basen hade en jävla attityd, Jonny skötte sitt jobb som svarvare lika bra oavsett om han var nykter eller med lite sprit innanför västen. Faktum var att alkoholen gjorde honom tillräckligt lugn för att arbeta.

Den där jävla förmannen trodde att han var nåt. En jävla rövslickare som svikit proletärerna på golvet och försökt bli en av socialfascisterna. Man skulle ta och ge honom en fet smäll, för att visa vilka det var som fick varvet att gå runt, inte fan var det direktörerna. Jonnys sinne var som ett mellanskikt av dröm och vakenhet, lullig och dyngrak, när han svettades under täcket med Anna-Lisa intill sig. Hon däremot hade nästan gått in i en egen värld, som om de levde i ett hem utan sprit.

Slit, släp, förnedring, och en jävla bas. Fan man skulle ta och visa honom. Bara Jonny orkade ta sig dit, men han var tvungen, alternativet var att få sparken och bli svartlistad. Fastbojad i kapitalets kedjor. Han till och med stank jobb, blandat med svett och utspilld dryck. Vanligtvis duschade inte Jonny innan arbetet, men idag skulle det klara upp. Fast i bakhuvudet ekade basen, förrädaren, kapitalets omedvetna slav.

När han klivit upp och inväntade en kanna kaffe från Anna-Lisa sköljde de varma strålarna över kroppen, nästan så man nyktrade till. Tanken kom, när Jonny varit i Amerika för sex år sedan hade han kommit över en revolver av mindre modell. Han kunde ingenting om vapen, förutom att ladda och skjuta. Skulle man bära med sig den till varvet fanns ju det enda sättet att sätta en kapitalist på plats, genom våld. Inte för att döda och få 10 års fängelse, men för att demonstrera. En dag kunde alla knegare ta med sig vapen, vad skulle hända, skulle staten slänga hundratals arbetare i fängelse i flera år?

Det var nästan så han skrattade till. 33 år, och ledande i klasskampen, fan om inte Jonny skulle sitta i regeringen snart, och slänga socialfascisterna med Erlander i spetsen åt fanders. Haha, bara tanken gav lite maktkänslor. Jonny vred av kranen och ställde sig framför spegeln. Kanske lika bra att raka sig när huden var varm, varför inte se respektabel ut. Men först en klunk ur pluntan. Och en till, och en till. Fyllan slog tillbaka som en stämpelklocka. Sången kom naturligt “Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå. Det dånar uti rättens krater, snart skall utbrottets timma slå”. Idag jävlar skulle man visa basen. Jonny blev så upp i varv att han inte tänkte på rakningen, utan gick naken mot sovrummet samtidigt som han sjöng Internationalen. Anna-Lisa ropade från köket några meter bort att kaffet var klart. “Kommer!” ropade Jonny med strid i blicken. Han öppnade kassaskåpet, som bara innehöll just hans lilla revolver och ett dussintal kulor. Kroppen fylldes av adrenalin när han såg den blänka av morgonsolen från fönstret. Han lyfte den, tryckte ut magasinet, och fyllde på, kula för kula, sakta men säkert. Nu jävlar. Han hörde steg, såklart var det Anna-Lisa, de var för tunga för att vara ungarna som i sovrummet intill, Jonny skulle inte hinna gömma undan den laddade pistolen, utan bestämde sig med spänning att demonstrera den för sin fru.

-Jonny, kaffet är ju klart, skulle du inte ha kaffe? frågade hon när hennes make stod naken med ryggen mot. Hon hade inte sett att kassaskåpet var öppet.

-PANG! Jonny vände sig om med laddat vapen och låtsades skjuta Anna-Lisa, som skrek lika högt som om det vore på riktigt. Hon kastade sig på golvet, med ansiktet mot marken. Skriket fortsatte, Jonny bara njöt.

-Hahaha! Anna-Lisa, det här är en symbol för klasskampen. Idag ska den jävla basen få se.

Skriket var utbytt mot flämtande.

-Anna-Lisa, jag skojar bara, sa Jonny som la ifrån sig vapnet på kassakåpet.

Och flämtande övergick till gråt.

-Jonny, Jonny, snälla sluta.

Plötsligt såg han sina söner Jan och Anders stå vid dörrhålet. De hade aldrig sett någon sån här scen, kanske skulle det bli det största avtrycket från sina föräldrar. Pappa hade hållit i ett vapen helt naken, mamma låg gråtandes på golvet.

-Pojkar, pappa bara skojar lite, gå in och sov igen. Så ska vi gå på Liseberg på lördag! Det blir väl kul, hahahahaha!

Sönerna stod kvar.

-Anna-Lisa, säg åt dem. De behöver inte gå till skolan idag, och efter jobbet kommer pappa hem med en ny fotboll.

Efter cirka 20 sekunders stillhet, bad Anna-Lisa, som var kvar på golvet, att pojkarna skulle gå in på sitt rum. De lydde.

-Förlåt mig älskling, jag ville bara skoja lite. Gå ut i köket nu och häll upp en kopp så ska jag bara klä mig.

Plikttroget reste sig Anna-Lisa med söndergråtet ansikte, hon såg inte mot sin man, utan gick bara iväg. Men inte mot köket, utan hon gick ut, över sin nattklänning tog hon en regnkappa. Med sig hade hon Jan och Anders i varsin hand.

En timme senare. Jonny hade kommit till varvet, fan vad full han kände sig, såhär var det nog när farsan hans arbetat på sjön och hamnat i Detroit innan hemfärden till Sverige. Efter instämplingen ställde sig Jonny vid svarven som vanligt, den här gången med ett rejält glädjerus, Internationalen gick som ett eko i skallen. Och innanför blåstället hade han sina vanliga byxor, med en laddad revolver i bältet. Snart var det dags att visa vem det var som bestämde. Från och med nu skulle arbetarklassen ta makten. I innerfickan på blåstället fanns dessutom pluntan, Jonny tog ett par klunkar och brydde sig inte om någon såg honom. När fyllan slagit tillräckligt skulle det inte finnas något att förlora.

-Andersen, vad fan håller du på med! Kom hit så jag får tala med dig!

Jonny Andersen bara log, och drack demonstrativt ytterligare från pluntan. Tunnelseendet tog fart, det enda han såg var en jävla skrikande bas.

-Andersen, sista varningen, nu kommer du in här!

Klasskämpen släppte pluntan på backen, svarven var igång, med elefantsteg gick han de 15 meterna mot basens kontor. Det var som om hela varvet stannade upp, men bara i sinnet, då proletärerna fortsatte arbeta.

-Nu kommer du in här!

Basen och Jonny var stående öga mot öga, den förstnämnde med betydligt mer skarp blick.

-Andersen, det blir inga mer varningar för dig. Du är sparkad och kan plocka ut din slutlön.

Till svar fick basen ett brett leende, samtidigt som Jonny öppnade upp sitt blåställ för att ta fram något skarpladdat. Några sekunder senare hördes ett skott som fick hela varvet att frysa den här försommardagen i maj 1961.